Jaha...

Ca ett år sedan jag bloggade nu. Tiden bara springer iväg och att blogga står ju kanske inte högst på prioriteringslistan. Men ska se om jag kan ta mig tid lite då o då att blogga.

Har faktiskt inte så mycket att skriva om idag så jag bjuder på lite bilder som Marie tagit istället!!

Var ju tvungen att lägga in bilder på chinchillorna Damoon och Frankie som numer bor hos oss.

Bröllop

Just nu sitter jag och övar med Marie inför hennes pappa och Lindas bröllop på lördag. Hon ska läsa ett stycke i kyrkan och nu är hon så nervös att ingenting fungerar tycker hon. Fast det låter jättebra, men man är väl alltid mest kritisk mot sig själv. Hon är verkligen jätteduktig!! Hon kan den nästan utantill men nervositeten ställer till det för henne. Men jag tror att det kommer bli kanon.
Idag har jag jobbat min sista dag innan jag ska ha en veckas semester. Skönt ska det bli, behöver verkligen vila upp mig lite.

Arg

Jag har nu ett tag följt ganska många bloggar som handlar om sorg, bloggar där folk skriver om sina tankar och känslor efter de förlorat någon, allt från familjemedlemmar till husdjur.
När jag nu var inne och läste en av dem så har personen valt att istället för en öppen blogg skapa en lösenords-skyddad. Detta för att det har förekommit rent KRÄNKANDE kommentarer på blogginläggen.
Vad får månniskor ut av att göra så?? Alla har väl rätt att känna och tycka vad de vill. Alla fungerar olika när de ställs inför möte med döden, det finns inget rätt eller fel. Vem har rätten att säga till någon annan att en känsla är fel? Svaret är INGEN!! Det jag känner, känner jag och det kan ingen ändra på.
Jag har själv mist bla en lillebror för många år sedan, närmare bestämt -85, då var jag 9 år. Även om många år gått så finns han fortfarande i mina tankar, ibland mer och ibland mindre. Jag kan väl inte påstå att jag har jättemånga minnen av honom men han finns liksom ändå där. Sorgen klingar av och blir lättare med tiden, visst blir den det, men den försvinner aldrig.
Så till alla er som skriver bloggar: STÅ PÅ ER, låt ingen säga till er vad ni ska skriva om!!

Tid

Ja det där mad tiden. Den bara springer iväg utan att man själv hinner med. Så mycket som man borde hinna med men så lite tid att hinna med det på.
Har faktiskt varit och tränat idag, har ju inte blitt så mycket av den varan på 2 veckor eftersom jag lyckades få en liten spricka i min fot för 2 veckor sedan. Skulle hänga upp min spegel i hallen när upphängningen släppte o spegeln landade på min fot. Spegeln höll men inte foten:(
Men nu kan jag gå utan att halta visst känns det fortfarande men det är MYCKET bättre och tur är väl det eftersom det snart bär iväg på skidsemester. Den 6/3 bär det iväg upp mot Ramundberget där vi ska vara i en vecka. Skönt ska det bli med semester!!

Dikeskörning...

Började morgonen med att kasa i diket med bilen när jag skulle till jobb. Körde jätteförsiktigt mot stop men när jag skulle bromsa kände jag hur bilen bara gled. Jag gled rakt över vägen (tur att det inte kom nån bil) och ner i diket. Fanns inte nån möjlighet att jag skulle komma upp själv. En bil med en tjej och hennes son stannade och försökte hjälpa till men det var lönlöst. Sen kom det en kille i en bil som hade bogserlina som försökte dra upp mig, men icke!! En bil till kom o stannade, han hade fyrhjulsdrift men inte ens det gick.
Tjejen som stannat ringde då efter en som hon känner som kör och plogar med traktor, han var så snäll o kom för o hjälpa till.
När vi satt fast kättingen han hade med sig satte jag mig i bilen, tyckte att det tog lång tid innan han började dra, men då kom tjejen o sa att det kommit en bil från det hållet jag kom och inte kunnat få stopp på sin bil, så han kasade rakt in i snöbladet på traktorn. Tyvärr såg jag inte detta eftersom jag satt i bilen.
Men tack vare en snäll medmänniska kom jag upp ur diket och kunde köra vidare till jobb.
Jag har aldrig kört i diket innan, vilken maktlöshet man känner när bilen bara glider och man inte har nån kontroll alls. Men slutet gott allting gott, inga skador på varken mig eller bilen.

Vår skådespelare till hund...

Måste berätta om vad Dixie helt plötsligt har fått för sig. Hon är hur glad som helst när vi ska gå ut, men helt plötsligt när vi har gått vår runda och nästan är hemma så får hon HELT plötsligt ont i sitt bakben. )Men det e inte så att hon kommer ihåg från ena gången till den andra vilket ben det var). När vi sen närmar oss porten och ska gå in blir hon helt "förlamad" i hela bakdelen!!! Hon asar sig fram med hjälp av frambenen och asar sig upp för trappan. Men sen helt plötsligt när det e dax att gå in i lägenheten så försvinner förlamningen som ett mirakel!!

Men ni kan ju bara tänka er vad grannarna tycker när de ser hur vi kommer asandes på henne.

Pjäxor

Helgen har gått i shoppingens tecken, trots att jag haft feber och hostat som tusan. I lördags var jag o Henrik först på center syd och sen en sväng i malmö och tittade lite. Väl hemma skulle vi titta på en film men febern tog ut sin rätt på mig och jag somnade direkt tyvärr. Får väl kolla på filmen en annan dag.
Idag skulle Martin o Martina hälsat på men eftersom de inte vill hälsa på när nån är lite krasslig så hämtade vi Marie tidigare och lörde till HBG för att titta på pjäxor till henne. Hon vill ha ett par egna tills vi åker till Ramundberget v10. Vi var på Alpin garaget, och där hittade vi ett par jättefina till henne, behöver jag säga att när vi kom hem hade hon pjäxorna med sig? Men de var verkligen jättefina och de formade hårda sulor till henne som hon ska ha i dem eftersom hon har lite konstiga fötter (oj nu kommer hon att strypa mig om hon läser detta) hon kan även ha dem i tex skridskor. Nu kallar snart sängen, har fortfarande lite feber men ska iaf jobba imorgon, det är ju på bättringsvägen iaf.